vad fan händer?

jag vet inte varför jag intalar mig att allt kommer bli bra och att allt kommer lösa sig, varför fan i helvette fortsätter alla att säga det? jag fattar inte grejen, allting löser sig faktiskt inte, och allting blir inte alltid som man vill.

känns så meningslöst, och när man väl är nere kan man la bara gå uppåt? eller?

jag är fast i något jag inte vill, och jag känner inte igen mig själv.

alla är så ytliga och tror dom vet precis allting, det är jävligt lätt att lägga på ett smile och hoppa runt och vara glad ska jag säga!

något jag aldrig trodde jag skulle säga är att jag faktiskt mår som bäst i skolan, gillar miljön, människorna, bästa vännerna och allting. det är nästan då jag mår som bäst.

men just nu känns det som jag gömmer mig för verkligheten. för perfekt existerar inte längre, inte utan dig.

detta kommer inte bli något deppigt jävla inlägg, vill bara få ur mig allting.

och dessutom är det inte lätt att stapla fram genom livet, utan den som betyder verkligen allting för dig.

en saknad tynger ner mig varje dag, varje jävla sak påminner om dig.

jag vet inte vad som händer om vi försöker lösa det igen, kommer det bli precis som förut? vill jag ens själv att det ska bli så? tänk om saker blir värre?

ush fy och blä, jag orkar inte tänka på problem längre. mycket enklare att bara skjuta undan dom. en sak jag har tagit tag i nu är skolan iallafall, nu jävlar. ett steg i rätt riktning right? gnight.

don't call my name, don't call my name alejandro.

flashbacks av låten, skulle göra precis vad som helst för att

komma tillbaka till turkiet med dig, och ställa allt tillrätta.