så äckligt jävla ledsen. man kan säga att man man är arg, förbannad osv. men mest är jag mest ledsen, tårarna rinner ner för kinderna som ett fucking vattenfall. som sagt, idag brast det. jag orkar inte gå runt och vara ständigt osäker längre, jag orkar inte låtsas som att allt faktiskt blir bra snart. det blir ju aldrig det? känns som livet ligger mig ett snepp före hela tiden. att skjuta undan ångesten funkar inte längre, jag är så trött på det. och vad man en gör så är det någon som alltid drabbas. och det känns så konstigt att man inte orkar hälsa på sina "gamla" vänner längre, för det blir så akward. hatar när folk säger gamla vänner, inga vänner är la fan gamla eller? jag älskar mina gamla vänner med hela mitt hjärta, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan dom. även om vi inte ses så mycket längre, är det en sjuk trygghet att veta att jag kan ringa dom vad som en händer. när folk drar upp vissa saker, när man hör en viss låt, när man åker förbi ett visst ställe och man vet att det aldrig kan bli detsamma igen. det gör så ont. den känslan när man faktiskt förstår, att inget. INGET, någonsin kommer bli som det en gång var. men är det detta som kallas att växa upp, bli vuxen? i såfall vill jag inget mer en gärna vara liten igen - jag vill inte få massa ansvar. jag kommer inte klara det. vill bara hålla världens bästa vän i handen och lämna det här skit landet. snälla gud, kan du helst få dom här två åren att gå jätte fort?

och sen kan man inte bara klaga på allt och alla, sen ska man vända sig till sig själv och se vad man gjort för fel och vad man hade kunnat göra annorlunda. finns det något man kan ha gjort annorlunda? säker tusen saker, men man lever en gång och man gör misstag. även om jag önskar varje dag om att det som hänt är en dröm, så vaknar jag upp varje gång. ibland är drömmarna bättre en verkligheten, och du min fina saknade vän är för bra för mig.